Om

Det här är en blogg om hur livet och vardagen kan se ut med en syn- och hörselnedsättning. Om hur man kan bli bemött när man är lite kortare än många andra samt att gå in i "väggen" och kunna ta sig tillbaka både fysiskt och psykiskt då dessa saker påverkar både självförtroendet och orken. Jag vill visa att det går att nå sina mål, trots detta. Men det kan ta lite längre tid. Jag delar med mig av mina erfarenheter och tankar kring dessa saker.

Presentation

Vad innebär det egentligen att vara stark?

Under min resa de senaste månaderna har jag, som jag tidigare berättat,  omvärderat en hel del - och gör så även nu. Det är något jag säkerligen kommer att fortsätta med framöver också. Livet och lärdomarna förändras ju hela tiden. 

I det här inlägget vill jag skriva några rader om styrka. 

Jag har sakta börjat att lära mig att styrka INTE innebär att klara av allting själv. Styrka för mig innebär numer att kunna och framförallt VÅGA säga nej. 

Våga säga nej till stort som smått. Det kan handla om extra uppgifter på arbetet eller att säga nej till privata saker. INGEN klarar av allting samtidigt. Vissa saker passar inte just då när du får frågan. Men jag säger också att det går att säga nej på olika sätt. Visa vederbörande att du är glad och tacksam över att du är påtänkt och har fått frågan men att du tyvärr måste säga nej just nu. En annan strategi som jag fått lära mig är att inte svara på en gång. Bekräfta att du har fått frågan och be om att få återkomma med ett svar lite senare. På så sätt kan du överväga hur det här skulle passa in i ditt liv där du befinner dig just nu istället för att förhasta dig med att säga ja och sedan ångra dig för att du inte tänkte efter ordentligt. Det är alltid trevligt att vara påtänkt. Det kan ju både visa på att man är omtyckt eller duktig på något. Men förklara att det inte passar in i ditt schema just nu eller under just den här dagen. Det kan handla om en bjudning som dyker upp till helgen. Du känner dåligt samvete om du skulle säga nej. Men innerst inne har du, efter en extra stressig period sett fram emot att äntligen få ha en tom helg som kan ge avkoppling och återhämtning utan några krav. Själv eller tillsammans med familjen beroende på hur ditt liv ser ut. 

Styrka är, för mig, inte bara att kunna säga nej, det är också att VÅGA be om hjälp. Men liksom att kunna säga nej jobbar jag även med att kunna be om hjälp. Bara för att jag har kommit till insikt lite mer så betyder det inte att jag är klar och helt överens med mig själv om det. Jag vet att jag är i början av en fas och att jag har mycket jobb kvar att göra inom dessa områden. 

Men jag försöker att tänka som så att genom att säga nej ibland så väljer jag mig själv för att kunna ge i längden. 

Jag har skrivit om carpe diem men som jag ser det behöver det inte innebära att säga ja till allt runt omkring dig. Det kan lika gärna innebära att säga ja till sig själv istället. 

Mina tankar går också till att alla kanske inte accepterar eller förstår ett nej och blir ”sura” för ni inte vill komma över  eller hänga med ut. De kanske tycker att ni är tråkiga. Men å andra sidan tänker jag då att vill verkligen dessa personer ert bästa? Är de här människorna verkligen värda er uppmärksamhet och er energi? Eller tar de mer energi än vad de ger er? En liten men ack så viktig tankeställare🤔 Det här är VERKLIGEN att vara stark, att kunna sortera ut människor ur våra liv som är energitjuvar. Men kom ihåg att dessa inte är värda er. Det är DE som förlorar när DU försvinner ut ur deras liv...

Mm. Lite att fundera på🤔

Så styrka och power till er alla från mig❣️💪🏻 

/lillan84

Återhämtning med variation

Det finns saker som återigen får mig att koppla av och vara i stunden. 

Trots att orken inte finns så har jag i alla fall, för det mesta, blivit av med mycket rastlöshet. Saker som tidigare var omöjliga har nu återigen börjat bli en del av min vardag igen efter flera år. 

Bilderna visar exempel på sådan saker som får mig ner i varv och som kan få mig att stanna upp. 


För er som inte löser Sudoku kan jag berätta att för att lösa det kan du inte tänka på en massa annat samtidigt utan du måste hålla koncentrationen och fokus på alla siffror. Så är det mig i alla fall. 

Som uppvuxen på landet och vid varttnet har naturen alltid varit en del av mitt liv. Dock har det tyvärr blivit mindre av den varan sedan några år tillbaka då jag numer bor i stan. Men i sommar har jag ändå kommit tillbaka till att uppsöka naturen och lugnet lite mer igen. Jag har kunnat ta in lugnet mer och inte bara vara påväg i tanken hela tiden.

Det finns även fler saker som jag återerövrat till viss del. Bra dagar klarar jag av att ligga en längre stunder i solstolen på balkongen utan att det kryper i kroppen. Jag har även börjat läsa böcker igen. Ibland går det riktigt bra. Men vissa perioder märker jag att jag har svårt att hålla koncentrationen och tankarna på det jag läser. Ibland ligger jag i solstolen, på soffan eller i sängen och lyssnar på Sommar i P1. Det kan också få mig avslappnad. 

Det känns väldigt skönt att ha olika alternativ och variation till avkoppling och återhämtning. DET fungerar i alla fall hyfsat bra och utan dåligt samvete, mestadels, men orken lyser fortfarande med sin frånvaro för det mesta. 

Just det! Det är den fysiska orken som inte finns. Det är kroppen som reagerar på olika sätt. Det är INTE jag som är lat. Det tåls att upprepa för att min hjärna ska förstå det.  

Önskar er en fin och trevlig helg!🍀 Kram🤗

/lillan84

Det går att lära gamla hundar att sitta

Idag vill jag skriva några rader om att det går att ändra inställning. Det går att lära gamla hundar att sitta. 

Jag blir både glad och tacksam varje gång jag inser att jag har gjort en förändring till det bättre. Och då menar jag inte ” bättre ” i form av någon prestation eller ett resultat. Med bättre menar jag här något för min egen del. Något där jag gör en förändring som leder till att jag har blivit snällare mot mig själv. För visst är vi oftast mest kritiska mot oss själva?! Visst är vi oftast snällare mot andra än mot oss själva? 

Jag ska ger ett konkret exempel:

Tidigare har jag sett dagar då jag inte orkar göra någonting alls som dåliga dagar. Det är dagarna när jag mest sitter apatisk och är helt matt, tom och knappt orkar hålla mig vaken som jag pratar om. Dessa dagar har jag velat ska ta slut så fort som möjligt så att jag ska ”få” gå och lägga mig och sova för att förhoppningsvis ha lite mer kraft dagen efter för att kunna kompensera min lathet för gårdagen. Ny dag nya tag. De här dagarna har jag tidigare sett mig själv som både lat och dålig för att jag inte har orkat göra något av det där som jag ”borde” ha gjort. Jag har sett ner på mig själv och tyckt att jag är konstig och dålig som inte orkar göra det som ”andra” orkar. Det kan vara enkla saker som att städa och sköta om hemmeteller tröffa en vän över en fika. Jag har mest känt stress och panik över att jag har ”slösat bort” de här dagarna, att jag har slösat med livet och med min tid här. Självklart har det här i sin tur gett mig ännu mer stress och att jag har tryckt ner mig själv ännu djupare. 

Idag accepterar jag att jag har dessa dagar. Just idag där jag är nu förstår jag att det inte beror på att jag är lat eller dålig. Idag har jag en förståelse för att det beror på att jag befinner mig mitt i en sjukdom. För utmattningssyndrom är en sjukdom. Idag har jag en förståelse för och har verkligen fått bekräftat och berättat för mig, av professionella, att jag blir tröttare av mina funktionsnedsöttningar (nedsatt syn och hörsel). Kunskap har gett mig ”upprättelse” inför mig själv. Jag är varken dålig eller lat. Det finns fysiska orsaker till varför det har varit såhär tidigare under åren och varför det är såhär just nu. Och förmodligen kommer det att fortsätta vara såhär ett bra tag till. Jag tror inte att dessa dagar kommer att försvinna. Men de kan nog komma att återkomma allt mer sällan  när jag har hittat en bättre balans i livet.  

Nu kan jag till och med vara tacksam över de här dagarna. De ger mig mer tid till att bara vara. Jag vet att det inte är någon mening med att göra något dessa dagar för det kommer att skada mig längre fram. Förmodligen redan imorgon. Numer ser jag på de här dagarna som en investering för framtiden. För jag vet att om jag vilar en sådan här dag så orkar jag mer framöver. Så nu kan jag med gott samvete sova under dagen istället för att kämpa för att hålla mig vaken för att det trots allt gav mig mer gott samvete än att ligga och sova mitt på dagen. Nu kan jag med gott samvete sitta och titta på serier eller film under en sådan här dag. Jag kan ligga i solstolen och blunda och lyssna på radions sommarpratare. Numer tar jag tillvara på dessa dagar. Jag kan njuta av att göra ”ingenting” för jag ser det inte längre som att jag inte gör någonting. Jag ser nu dessa dagar som en VIKTIG och BETYDELSEFULL del av livet och inte som dagar som slösas bort.

”Var inte rädd att njuta under färden. När du vilar, känn att du är värd det.” 
Citat ur låten ”Små marginaler” av Stiko Per Larsson.

Ta hand om er!🌸
/lillan84

En annorlunda vecka

Förra veckan, alltså vecka 29, var jag i Malung på dansbandsveckan tillsammans med några kompisar. Jag var där för 14:e året i rad (oj vad tiden går...😮).  Men i år var det osäkert om jag skulle åka eller inte. Samtidigt som jag förstod att jag inte skulle orka med så mycket som jag brukar så kände jag ändå att det kunde vara skönt att byta miljö några dagar och få lite positiv energi som jag vet att det här ger mig. 

I vanliga fall, under den här veckan, är jag i Grönlandsparken varje dag där det bjuds på underhållning under dagarna i form av dansband, andra kända eller mindre kända artister, allsång med mera. Sedan på kvällarna är det dans som gäller uppe i Orrskogen. Där spelar många band upp till dans varje kväll. Så summa summarum brukar jag en, för mig, vanlig Malungsvecka vara på underhållning i Grönlandsparken sju dagar av sju möjliga och i Orrskogen på dans på kvällen sju kvällar av sju kvällar.

I år blev det inte riktigt så. Under den här veckan blev det verkligen tydligt för mig hur mycket mindre min kropp orkar med och just nu. Om man slår ihop dagarna och kvällarna så blir det sammanlagt 14 ”aktiviteter” som jag brukar delta i. Under årets vecka var jag sammanlagt på sex ”aktiviteter”.

Efter att ha packat och fixat vissa saker hemmavid innan avresa och efter en väldigt lång söndag med resa upp, en stund i Grönlandsparken, uppackning, bäddning, äta mat, göra mig i ordning för dansen på kvällen, som jag gick på, så var jag helt ”död” under måndagen. Jag sov som en klubbad säl. Jag var uppe och försökte få i mig lite att äta men det gick inte. Jag fortsatte att sova. Först på tisdag förmiddag var jag hyfsat okej igen. Då fick jag i mig frukost. Efter frukosten la jag mig och vilade och sov under dagen. Den kvällen kände jag mig tillräckligt pigg för att gå på dansen igen. Under onsdagen vilade och sov jag hela dagen och stannade hemma på kvällen och la mig tidigt. På torsdagen vilade och jag sov under dagen men kände mig pigg nog att gå på dansen på kvällen. Samma procedur blev det på fredagen. Under lördagen var jag i Grönlandsparken på dagen men sedan hemma på kvällen då jag behövde lugn och ro för att packa och sova för att gå upp hyfsat tidigt för avfärd på söndagen. Så jag var inte ens på hälften av det jag brukar orka i vanliga fall.

Efter att jag hade packat min väska på kvällen så la jag mig ganska tidigt för att få tillräckligt många timmars sömn inför morgondagen. Det var en himla tur att jag stannade hemma den här kvällen för det där med att sova var inte vad min kropp ville just då. Efter att ha varit borta utan några ”måsten” och ha kunnat slappnat av och vila väldigt mycket så gick min kropp igång. Jag visste att när jag kom hem fanns det vissa saker som jag var tvungen att ta tag i med bland annat Försäkringskassan och ni som följer mig vet vad jag tycker om att ringa sådana samtal😳 Mycket energi tar det i form av att jag blir uppstressad. Dessutom väntade ett hörseltest igår. Det har jag visserligen gjort många gånger men det är en anspänning i alla fall. Hur som helst hade jag kunnat släppa det under veckan men nu kom ”verkligheten” ikapp. Jag fick så kraftig värk i vänster arm att jag till och med grät. Jag har inte gråtit på grund av värk på över 15 år då jag hade sådana kraftiga menssmärtor att jag var nära att svimma. Men nu hände det alltså igen. Tårarna kom. Jag tog alvedon men det hjälpte föga den här gången. 

Jag är väldigt glad att jag åkte då jag fick komma bort lite, byta miljö och koppla av på ett annat sätt än vad jag kan göra här hemma. Min läkare har uppmuntrat mig att göra saker som jag mår bra av i den mån jag orkar och att jag inte bara ska sitta hemma. Dessutom gav de tillfällen som jag orkade mig ut mycket glädje och positiv energi i form av bra musik och trevliga möten så jag har ändå haft en fin vecka🙂💕 Det ska även sägas att mina kompisar var fullt införstådda med hur jag kände mig och de var glada när jag orkade följa med på något men lika förstående över att jag behövde vara hemma, där vi bodde, och vila💗

Den här texten, för hur min vecka blev den här gången, får mig att reflektera över och verkligen förstå hur mycket mindre jag orkar, hur mycket mer sömn jag behöver för att återhämta mig och hur starkt min kropp fortfarande reagerar när det blir flera moment som ska göras som stressar upp mig. I mina ögon blir det här väldigt konkret. 

Sköt om er alla fina💖 

/lillan84

Varför lägger du ner energi på att blogga när du behöver spara på krafterna?

En del av er som läser min blogg kanske undrar hur jag orkar blogga och varför jag lägger ner energi på det nu när jag har utmattningssyndrom, är trött och sjukskriven? 

Mitt svar på den frågan är att jag helt enkelt mår bra av det. Det är en ventil för mig och ett sätt att bearbeta mitt mående och genom att få ner det i skrift så ser jag allt tydligare. Jag kan se olika mönster, både bra och mindre bra, och jag ser och kan följa min egen resa på ett tydligare sätt. Min resa mot att ta kontrollen över mitt liv. En resa mot att skapa balans och leva det liv jag vill. Där ingår byggstenar som mindre stress, bra kost (men inte till någon överdrift), träning, bra sömn, orka jobba, orka ta hand om hushållssysslor, orka träffa familj och vänner samt att orka ägna mig åt något fritidsintresse. Det kan nog låta som rätt enkla och självklara saker för en del. Men det här är saker som jag inte alls har fått ihop på många år. Dock ser jag ljuset nu och tar små, små kliv framåt mot rätt destination nu när jag får proffesionell hjälp genom läkare och samtal med psykolog. Men det är också en resa mot ett bättre självförtroende och att acceptera mig själv som den jag är samt att acceptera mina funktionsnedsättningar. 

För att komma längre fram på den här resan så är bloggen en bra hjälp för mig. Här ser jag allt konkret och jag kan prata och skriva av mig. Ja, jag säger prata för numer pratar jag för det mesta in bloggen via min telefon. Det gör såklart att varje inlägg går så mycket fortare att få till och jag behöver inte alls anstränga synen lika mycket som när jag skriver ett inlägg. Jag pratar och telefonen skriver, jag läser igenom inlägget och jag korrigerar texten.  Genom det här får jag både höra mig själv säga mina tankar högt och även läsa dem i skrift. Det är bra terapi för mig. Jag får tänka efter och ibland förstår jag saker som jag inte riktigt har förstått samtidigt som jag formulerar ett inlägg 😃

Hoppas att ni får en härlig dag❣️ ☀️🌸 Stor kraaam🤗

/lillan84

Dumdristighet - var går gränsen?

Ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig från början. Ibland vill huvudet mer än vad om kroppen klarar av. 

Efter att jag hade varit sjukskriven några veckor började jag tillsammans med vårdcentralen att ta fram en grovplanering för hur en plan för framtiden skulle kunna se ut. När jag kände att den första tiden av apati sakta började att ge med sig lite grann så lades  en plan upp för att jag under maj skulle besöka jobbet några tillfällen. Jag kände mig då redo för att hälsa på. På hemmaplan började jag så smått komma igång med lite enklare sysslor igen. I juni skulle jag börja jobba 25% vilket då kändes rätt okej. Jag kände mig taggad för det. Planen var sen att efter en semester i juli så skulle jag gå upp till 50%. Det här var som sagt en grovt upplagd plan som skulle kunna gå att ändras på. Men det kändes ändå bra att ha någon sorts plan att gå efter inför framtiden. 

Jag började jobba och de första veckorna kändes helt okej. Tredje och fjärde veckan började jag dock känna av starkare symptom igen. Värken i armen kom tillbaka vid två tillfällen. Tredje veckan kände jag ångest och panik varpå smärtan gav sig tillkänna. Första gången höll den i sig flera dygn vilket den aldrig har gjort tidigare. Jag märkte också att jag återigen blev tröttare och behövde sova mer igen. Natten mot idag har jag sovit i 12 timmar. På hemmaplan kände jag av att jag började tappa en del av det jag hade byggt upp under april och maj. De små vardagssysslorna som då började kännas lite lättare att handskas med har nu åter igen blivit tyngre att ta tag i. Kort sagt det har gått lite bakåt igen. Och jag behövde dra i bromsen för att inte falla tillbaka ännu mer. 

I fredags träffade jag min läkare och berättade hur den senaste månaden hade utvecklat sig och i samråd med henne så blev jag återigen heltidssjukskriven. Det är så klart flera känslor inblandade i den situationen som har uppstått. Dels känns det frustrerande att det inte gått enligt den planen som jag trodde skulle fungera.  Samtidigt känner jag mig stolt över att jag faktiskt lyssnar på kroppen nu och inte kör på bara för att jag vill att det ska gå. Men jag är även stolt över att jag testade att komma tillbaka till jobbet. För den mentala biten känns det bra. I dessa tankar har jag också bollat med mig själv och funderat på vart gränsen för dumdristighet går. Självklart förstår jag att det kommer att gå upp och ner. Samtidigt måste jag ju inse att jag ofta vill mer än jag klarar av. Då blir jag dumdristig när hjärnan vill mer än vad kroppen klarar av. Jag insåg att när  kroppen återigen började ge ifrån sig tecken som inte funnits på ett par månader så var det dags att vara ärlig mot sig själv. Jag behövde stanna upp. Jag har dock ändå varit positiv hela tiden och sett mig komma tillbaka snart. Från början trodde jag att jag bara skulle vara några veckor. Men så blev det ju inte... Jag ser det här som ett stopp på vägen inte som en motgång. För på det stora hela har det ju ändå gått åt rätt håll och i och med det här stoppet så kommer jag bli ännu starkare. 

Nu ska jag vara extra snäll mot mig själv och vila mycket men också få bra energi genom att göra saker som jag tycker om och umgås med människor som ger mig positiv energi. De som tar mig för den jag är och som har förståelse för att jag inte är på topp just nu. 

Sköt om er alla fina och tack för ert stöd genom att ni läser, lämnar en like eller en kommentar💗🌸 Ni får mig att må bättre och ger mig så mycket styrka💪🏻🙏🏻☀️

/lillan84

En omvärdering

Jag brukar fascineras över att människor ser detaljer, på stort som smått. Jag brukar fundera över varför jag inte ”upptäcker” dessa små saker? Varför jag inte kan komma ihåg vilken färg det är på vänners bilar? Varför har jag inte tänkt på hur det där huset ser ut som jag har gått förbi hundratals gånger? Eller hur ser egentligen bladen och blommorna ut på en viss växt? 

Min förklaring på det blev så småningom att det måste bero på att jag inte ser dessa saker helt enkelt, på grund av min synnedsättning. Det är därför jag går miste om alla dessa små detaljer. Men den förklaringen har jag fått ändra på en del. Självklart kan det vara så också - till viss del. Men det har slagit mig de senaste veckorna att jag har sett saker jag aldrig lagt märke till tidigare. 

Numer när jag går till och från jobbet, exempelvis, så gör jag inte som jag har gjort i så många år. Jag skyndar mig inte fram så fort som möjligt. Jag går långsammare. Ser mig omkring. Stannar upp. Känner dofter, solen som värmer, ser färgerna omkring mig mm. Det är som om jag har kommit ut ur en bubbla där det det bara gällde att gå så fort som möjligt från A till B. Den beskrivningen får symbolisera hur jag har levt under många år. Alltid bara rakt fram så fort som möjligt. Det har alltid funnits något mer att göra. Huvudet har tänkt så men kroppen har inte alltid orkat. Många gånger har jag skyndat hem för att hinna så mycket som möjligt av olika saker. Men väl hemma har jag ofta bara suttit apatisk i soffan och väntat på att klockan ska gå ett par timmar så att det har blivit läggdags. För jag har då insett att jag inte kommer klara att göra något förrän kroppen har fått sova. Denna onda cirkel har malt på mer eller mindre under flera år. 

Men nu är jag så glad över att jag har lyckats komma ur den och att jag helt plötsligt märker saker som jag aldrig tidigare har lagt märke till. Och det med alla sinnen. 

Helt plötsligt känns det som att jag har massor att av nya saker att ”upptäcka” och ta del av🙏🏻😃  

Sköt om er!🍀 Kram!

/lillan84

Äldre inlägg